Elin och Cattis

Värst vad jag var ynklig i morse då, känner mig bra mycket starkare nu. Kommit till jobbet lite tidigare än som var tänkt men rätt skönt att få sitta här själv ett tag innan alla andra kommer.

När jag var hemma förra veckan hittade jag en sajt där man kunde göra egna seriefigurer. Jag var ju givetvis tvungen att testa och gjorde en figur av mig och en av Elin. Är nog mest nöjd med min, den är nog mest lik. Men Elins figur fick en liten fågel i håret som får symbolisera Elins djurintresse.

Elin


Cattis

Jag trotsade förkylningen och vågade mig ut på en liten promenad till affären. Våren är verkligen här och jag spanade vårtecken i Blackan.

-Människor i t-shirt
-A-lagare på bänkar på torget
-Tanter sittande i solen och ätandes hamburgare
-Skvallrandes pensionärgrupper
-Boulespelande människor
-Ungdomar med ballerinaskor och solglasögon

Våriga trivselljud så som:
-Fotsteg på grusgångar
-Cykelljud
-Gnisslande gungor
-Hysteriskt fågelkvitter

Våren är här och jag fick en god glass, jag är ju ändå sjuk. //Cattis

Igår var en lång dag, speciellt eftersom jag inte var helt kry. Men det blev en bra planering och en höst som verkar bli fullspäckad… kul! Idag fick jag stanna kvar i sängen, förkylningen har inte blivit bättre, tvärtom och ska jag kunna jobba helg så är det nog lika bra att vara hemma och bli lite piggare. Jag har lyckats tvätta några maskiner men när jag skulle vika allt så tog all ork slut och jag bäddade ner mig i soffan och satte på musik, Johnossi, sjukt bra. Nu ligger jag och samlar kraft för att orka kräla ut till affären för att köpa lunch, middag, glass och hostmedicin.

Kom över en liten rolig artikel i Ridsport där båda mina intressen flätades samman, hästar och socialt arbete. Den handlade om en familj vars häst fölade men fölet ville inte dia. Veterinären gav instruktioner att de skulle ge fölet en nappflaska och ägarna gav sig ut mitt i natten för att hitta en. Det var inte det lättaste så de fick tillslut bege sig till sjukhuset där de fick en, sjukhuspersonalen frågade givetvis var den nyfödda bodde och hästägarna meddelade. Senare på natten får hästägarna besök av två kvinnor som visade sig komma från socialtjänsten, sjukhuset hade inte förstått att det var ett nyfött föl utan trodde det var ett litet barn. Söt historia tycker jag och dessutom ett tecken på att vårat system faktiskt fungerar ibland, även om det ibland kan bli lite tokigt. //Cattis

I morse tänkte jag skicka ett sms till Cattis för att fråga om hon möjligen glömt vilka dagar som är hennes bloggdagar och vilka som är mina. Innan jag skickade gick jag in och kollade på bloggen, och det visade sig att hon minsann kom ihåg det där själv! Så då vet vi att det inte är fel på minnet, disciplinen däremot verkar vara något bristande. Men jag förlåter henne givetvis för allt, så länge hon bättrar sig ;-)

Stannade till sent på jobbet både idag och igår. På torsdag åker jag nämligen och möter våren i Nice, så jag får jobba in de förlorade dagarna. Ska bli riktigt härligt att komma iväg. Det blir jag och H tillsammans med stora delar av hans familj. Totalt blir vi åtta vuxna och två barn som ska samsas och umgås. Det brukar gå bra. Särskilt som hela familjen lider av konflikträdsla. Det är aldrig någon som fräser ifrån eller visar upprörda känslor. Det skulle möjligen vara jag då, och en annan ickesläkting som är gift med Hs syster. Han och jag kan ryka ihop någon gång då och då. Då hukar resten av familjen, kastar skygga blickar mot varandra och näst intill darrar av förvirring och skräck. Det är riktigt underhållande, ibland fräser vi till bara för att få se deras skräckfyllda ögon!

Nu ikväll har vi invigt balkongen med att äta kvällsmat där. Solen hade försvunnit bakom husen, men det var inte så fasligt kallt ändå. Är så himla skönt att ha hela den bästa delen av våren och precis hela sommaren framför sig. Tänk så många fina, sköna, varma och mysiga stunder som kommer upplevas innan sommaren är slut! Nu måste jag förbereda mig inför mitt medarbetarsamtal som går av stapeln imorgon förmiddag.
Wish me luck! // Elin

Pysselsöndagar är de bästa söndagarna! Idag promenerade jag iväg till Citygross och Ö&B. Fyllde på mitt förråd av deodorant, ansiktsmask, hårinpackning och bodylotion. Köpte även kycklingvingar till katten och så det jag egentligen gick dit för, jord! 18 liter blomjord och 7 liter lecakulor. Sen kunde jag inte bära mer. Det är nackdelen med att inte ha bil, det blir så svårt att storhandla! I vilket fall fick jag med mig en hel del jord som jag tog hem och använde för att plantera mina nya fina blommor i balkonglådorna. Det har varit strålande sol hela dagen så jag passade på att skrubba trätrallen och olja den också. Snart åker balkongmöblerna fram för nu är det vår!

När solen gick ner pysslade jag inne istället. Har påbörjat en sjal. Tyget är en gammal gardin som jag sparat eftersom jag gillar färgen. Det är tunn ljusbrun bomull. Tyget är solblekt på sina ställen så den ser flerfärgad ut. Använder turkorst, rosa och lila garn för att piffa till den. Vi får se hur det blir. Färgerna syns tyvärr lite dåligt på bilden. // Elin


Den ena blomlådan




Sjalen

Idag blir det fredagsmusik på bloggen. det blir ju en hel del blandning här vilket jag är rätt stolt över, dels för att vi är två och dels för att vi både gillar att belysa samhällsproblem och ha roligt.

Så idag fredagsmusik. Muse ska jag se på Roskilde i sommar och hört från säkra källor att de är riktigt bra live. I helgen blir det också livemusik med the Unisex på Lilla hotellbaren vid Mariatorget, ett band med rätt mycket brittpopinfluenser. Trevlig Helg! //Cattis

Vill börja med att instämma i Cattis inlägg om barnaga. Jag har full förståelse för att det kan vara sjukt frustrerande att vara förälder ibland, men att ta till våld kan aldrig vara den bästa eller enda lösningen.

Med det sagt vill jag tipsa om en otroligt spännande bok som jag sträckläser just nu. Den heter Kryptan och är skriven av Kate Mosse. Den är inte, vilket man skulle kunna tro, en självbiografi där författarens namne Kate Moss skjuter heroin instängd i en gammal krypta. Även om det säkert varit en spännande historia i sig…

Boken tar istället upp mystik, tarotkort, mord och onda andar. Den utspelar sig i Paris och södra Frankrike på både 1890-talet och 2000-talet. Den är skickligt skriven och jag har svårt att lägga den ifrån mig. Författarinnan har jämförts med Dan Brown (Da Vinci-koden ni vet) men jag måste säga att hon är snäppet vassare. Är ni sugna på en spännande, skrämmande och nervkittlande bok så roffa åt er ett exemplar på vägen hem från jobbet imorgon och läs den i helgen. // Elin

Jag blev bra upprörd när jag såg dokumentären ”Hon ville ju inte lyda” på svt-play häromdagen. Dokumentären handlar dels om att domstolarna i Sverige börjat döma mildare straff i fall om barnaga samt att en del människors syn på barnagalagen verkar ha förändrats. Det finns en grupp människor i Sverige som tycker att dagens ungdomar inte visar någon som helst respekt för vuxna. Detta i sig är väl inget nytt, så har det väl varit i alla tider men denna grupp eller de som uttalade sig i dokumentären tycker att en örfil i uppfostrande syfte skulle göra barnen gott… Hur tänker de då? Att om barnen blir slagna av den person som skall vara deras trygghet så ska de må bra av det? Jag kan tycka att om en vuxen människa inte kan hantera ett barn utan att ta till våld och bli så provocerad av någon att ett slag är den enda utvägen ska man inte ha med barn att göra. Hur ofta slår vi till exempel våra arbetskamrater när vi tycker de gjort något fel?  Barnuppfostran är ingen lätt sak (jag har inga barn men har ju jobbat en hel del med dem) men konflikter och bråk hör till uppfostran och livet. Hur ska barn lära sig att lösa konflikter om de blir slagna av den som är större och starkare?

Förr hade mannen rätt att slå sin fru, och husbonden fick örfila pigorna och drängarna. Barnen var den sista gruppen ut som skulle skyddas, 1979 kom anti aga lagen. Sverige var först ut i världen och en del länder har följt efter men tyvärr finns det många kvar. I Sverige tycker väl de allra flesta människor att det inte är bra att slå barn men med TV-program som ”Nannyakuten” och liknande verkar uppfostringsmetoderna förändrats. Att ta tag i sitt barn ordentligt verkar ha blivit okej. Jag tycker det är vidrigt och jag tycker politikers och medias attityd till de mer kända fallen av barnaga är skrämmande. Se dokumentären, den är verkligen bra! Intresserar ämnet dig så vill jag även tipsa om BRIS-studie ”Kan man bli sjuk av ord?” som tar upp den psykiska misshandeln barn blir utsatta för och som är mins lika skrämmande. //Cattis

Något som inte alla vet är att jag under en period gick under smeknamnet (öknamnet?) Snålis. Detta till följd av händelser på den inspark som anordnades när jag började gymnasiet. Klassen över oss hade ordnat med sprit och dryckeslekar och vi förväntades betala några hundralappar var för att få ta del av detta spektakel. Dessa hundralappar valde jag att lägga på annat och vägrade helt enkelt betala avgiften. Spriten kunde de få behålla för sig själva (jag tog med egen) och lekarna var lika roliga att se på som att delta i. Innan festligheterna började samlades vi på skolgården och de äldre eleverna ropade upp de yngre en efter en. Den som hörde sitt namn fick kliva fram och tilldelades en siffra. Denna siffra följde personen hela kvällen och fanns även som ett ångestladdat minne när de vaknade på morgonen. Siffran förevigades nämligen med röd vattenfast spritpenna i pannan på de intet ont anande eleverna. När det blev min tur konstaterades att jag inte betalt avgiften. Istället för en siffra förärades jag med ett ord. Min panna märktes med ordet Snålis.

Det var inte många den kvällen som kom ihåg vad jag egentligen hette. Jag var Snålis och fick så förbli under en relativt lång period innan bläcket långsamt slitits bort och ordet endast fanns inpräntat i minnet. I alla fall hos dem som faktiskt hade ett minne från kvällen. De äldre eleverna hade gjort en något felaktig bedömning av hur mycket sprit deras yngre kamrater egentligen kunde dricka. Festen fick sitt slut vid tiotiden, då polis och kallats till platsen. 
 

Jaha, tänker ni nu. Hur kommer det sig att den här historien beskrivs här och nu? Förklaringen är att jag för ett ögonblick drabbades av snålhet. När jag känner mig snål kommer jag ofta att tänka på den där kvällen, för på något sätt rättfärdigar den känslan. Klart jag kan få vara snål! Vem ska annars vara det om inte Snålis? // Elin

Igår var jag hos min mormor och morfar en sväng eftersom det var min mormors födelsedag. Min morfar hade en ny idé som han med stor entusiasm berättade för mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Min morfar har alltid varit lite speciell, men det här tog nog priset hittills. 

Morfar misstänker att höstens val slutar med rött vid makten, så därför har han och en vän gjort upp en plan. För morfar har de röda satsat alla kort på bidragspolitik och han har räknat ut att det finns exakt 137 olika bidrag som erbjuds svenska folket. För att visa sitt missnöje med detta ska han och vännen skriva en bok vid namn Bidragsbibeln. I boken kommer alla bidrag finnas med tillsammans med instruktioner för hur dessa bidrag ska sökas. Alla som vill lyssna ska därefter uppmuntras att söka samtliga av dessa bidrag eftersom det är deras rättighet. Erbjuds ett bidrag är det nämligen enligt morfar den enskildes rätt att få detta om man ansöker, oavsett eventuella kriterier för bidraget.

När jag hostat upp kaffet som jag satt i halsen i rena förskräckelsen försökte jag få morfar att förklara baktanken med det hela. Vad tänkte han uppnå med sin masterplan? Envis som han är svarade han bara att om det erbjuds ett bidrag, har han rätt att få det. Med stor svårighet la jag band på min bestörthet och försökte förklara att bara för att det finns ett bidrag betyder inte det att ALLA har rätt till det. Dessutom, försökte jag, måste man ju ta hänsyn till de som faktiskt har rätt till ett bidrag, till exempel försörjningsstöd eller bostadsbidrag. Om alla andra också skulle söka bara för att de kan, eller enligt morfars logik har rätt till det, så skulle ju de som är berättigade på riktigt inte hinna få hjälp i tid på grund av att arbetsbelastningen ökat med flera hundra procent för de stackarna som sitter och handlägger ärendet. Tänk er kaoset på Försäkringskassan, deras handläggningstider är ju rätt utdragna redan som det är.

Men icke. Trots ihärdiga försök bet inga argument på honom. "Jag har rätt till bidrag" skrek han och bankade med knytnävarna i bordet så att porslinet skallrade. Men skriv du din bidragsbibel då tänkte jag uppgivet och frågade istället vad han själv tänker rösta på. "Åh", utbrast han då glatt och vände sig till mormor som trött bevittnat vårt meningsutbyte. "Vad heter han som vi tycker så mycket om, han med glasögonen?". "Göran Hägglund" svarade hon snabbt och nickade bestämt som för att understryka vikten av det hela. "Kristdemokraterna?" skrek jag upprört och stirrade med stora ögon först på mormor och sen på morfar. Jag blev mållös. Morfar tog tillfället i akt och fortsatte sitt mantra. "Jag har rätt till bidrag, jag har rätt till bidrag" samtidigt som han bankade taktfast med knytnävarna i bordet. // Elin