Barnaga
Jag blev bra upprörd när jag såg dokumentären ”Hon ville ju inte lyda” på svt-play häromdagen. Dokumentären handlar dels om att domstolarna i Sverige börjat döma mildare straff i fall om barnaga samt att en del människors syn på barnagalagen verkar ha förändrats. Det finns en grupp människor i Sverige som tycker att dagens ungdomar inte visar någon som helst respekt för vuxna. Detta i sig är väl inget nytt, så har det väl varit i alla tider men denna grupp eller de som uttalade sig i dokumentären tycker att en örfil i uppfostrande syfte skulle göra barnen gott… Hur tänker de då? Att om barnen blir slagna av den person som skall vara deras trygghet så ska de må bra av det? Jag kan tycka att om en vuxen människa inte kan hantera ett barn utan att ta till våld och bli så provocerad av någon att ett slag är den enda utvägen ska man inte ha med barn att göra. Hur ofta slår vi till exempel våra arbetskamrater när vi tycker de gjort något fel? Barnuppfostran är ingen lätt sak (jag har inga barn men har ju jobbat en hel del med dem) men konflikter och bråk hör till uppfostran och livet. Hur ska barn lära sig att lösa konflikter om de blir slagna av den som är större och starkare?
Förr hade mannen rätt att slå sin fru, och husbonden fick örfila pigorna och drängarna. Barnen var den sista gruppen ut som skulle skyddas, 1979 kom anti aga lagen. Sverige var först ut i världen och en del länder har följt efter men tyvärr finns det många kvar. I Sverige tycker väl de allra flesta människor att det inte är bra att slå barn men med TV-program som ”Nannyakuten” och liknande verkar uppfostringsmetoderna förändrats. Att ta tag i sitt barn ordentligt verkar ha blivit okej. Jag tycker det är vidrigt och jag tycker politikers och medias attityd till de mer kända fallen av barnaga är skrämmande. Se dokumentären, den är verkligen bra! Intresserar ämnet dig så vill jag även tipsa om BRIS-studie ”Kan man bli sjuk av ord?” som tar upp den psykiska misshandeln barn blir utsatta för och som är mins lika skrämmande. //Cattis
