Elin och Cattis

I morse tänkte jag skicka ett sms till Cattis för att fråga om hon möjligen glömt vilka dagar som är hennes bloggdagar och vilka som är mina. Innan jag skickade gick jag in och kollade på bloggen, och det visade sig att hon minsann kom ihåg det där själv! Så då vet vi att det inte är fel på minnet, disciplinen däremot verkar vara något bristande. Men jag förlåter henne givetvis för allt, så länge hon bättrar sig ;-)

Stannade till sent på jobbet både idag och igår. På torsdag åker jag nämligen och möter våren i Nice, så jag får jobba in de förlorade dagarna. Ska bli riktigt härligt att komma iväg. Det blir jag och H tillsammans med stora delar av hans familj. Totalt blir vi åtta vuxna och två barn som ska samsas och umgås. Det brukar gå bra. Särskilt som hela familjen lider av konflikträdsla. Det är aldrig någon som fräser ifrån eller visar upprörda känslor. Det skulle möjligen vara jag då, och en annan ickesläkting som är gift med Hs syster. Han och jag kan ryka ihop någon gång då och då. Då hukar resten av familjen, kastar skygga blickar mot varandra och näst intill darrar av förvirring och skräck. Det är riktigt underhållande, ibland fräser vi till bara för att få se deras skräckfyllda ögon!

Nu ikväll har vi invigt balkongen med att äta kvällsmat där. Solen hade försvunnit bakom husen, men det var inte så fasligt kallt ändå. Är så himla skönt att ha hela den bästa delen av våren och precis hela sommaren framför sig. Tänk så många fina, sköna, varma och mysiga stunder som kommer upplevas innan sommaren är slut! Nu måste jag förbereda mig inför mitt medarbetarsamtal som går av stapeln imorgon förmiddag.
Wish me luck! // Elin

Vill börja med att instämma i Cattis inlägg om barnaga. Jag har full förståelse för att det kan vara sjukt frustrerande att vara förälder ibland, men att ta till våld kan aldrig vara den bästa eller enda lösningen.

Med det sagt vill jag tipsa om en otroligt spännande bok som jag sträckläser just nu. Den heter Kryptan och är skriven av Kate Mosse. Den är inte, vilket man skulle kunna tro, en självbiografi där författarens namne Kate Moss skjuter heroin instängd i en gammal krypta. Även om det säkert varit en spännande historia i sig…

Boken tar istället upp mystik, tarotkort, mord och onda andar. Den utspelar sig i Paris och södra Frankrike på både 1890-talet och 2000-talet. Den är skickligt skriven och jag har svårt att lägga den ifrån mig. Författarinnan har jämförts med Dan Brown (Da Vinci-koden ni vet) men jag måste säga att hon är snäppet vassare. Är ni sugna på en spännande, skrämmande och nervkittlande bok så roffa åt er ett exemplar på vägen hem från jobbet imorgon och läs den i helgen. // Elin

Något som inte alla vet är att jag under en period gick under smeknamnet (öknamnet?) Snålis. Detta till följd av händelser på den inspark som anordnades när jag började gymnasiet. Klassen över oss hade ordnat med sprit och dryckeslekar och vi förväntades betala några hundralappar var för att få ta del av detta spektakel. Dessa hundralappar valde jag att lägga på annat och vägrade helt enkelt betala avgiften. Spriten kunde de få behålla för sig själva (jag tog med egen) och lekarna var lika roliga att se på som att delta i. Innan festligheterna började samlades vi på skolgården och de äldre eleverna ropade upp de yngre en efter en. Den som hörde sitt namn fick kliva fram och tilldelades en siffra. Denna siffra följde personen hela kvällen och fanns även som ett ångestladdat minne när de vaknade på morgonen. Siffran förevigades nämligen med röd vattenfast spritpenna i pannan på de intet ont anande eleverna. När det blev min tur konstaterades att jag inte betalt avgiften. Istället för en siffra förärades jag med ett ord. Min panna märktes med ordet Snålis.

Det var inte många den kvällen som kom ihåg vad jag egentligen hette. Jag var Snålis och fick så förbli under en relativt lång period innan bläcket långsamt slitits bort och ordet endast fanns inpräntat i minnet. I alla fall hos dem som faktiskt hade ett minne från kvällen. De äldre eleverna hade gjort en något felaktig bedömning av hur mycket sprit deras yngre kamrater egentligen kunde dricka. Festen fick sitt slut vid tiotiden, då polis och kallats till platsen. 
 

Jaha, tänker ni nu. Hur kommer det sig att den här historien beskrivs här och nu? Förklaringen är att jag för ett ögonblick drabbades av snålhet. När jag känner mig snål kommer jag ofta att tänka på den där kvällen, för på något sätt rättfärdigar den känslan. Klart jag kan få vara snål! Vem ska annars vara det om inte Snålis? // Elin

Igår var jag hos min mormor och morfar en sväng eftersom det var min mormors födelsedag. Min morfar hade en ny idé som han med stor entusiasm berättade för mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Min morfar har alltid varit lite speciell, men det här tog nog priset hittills. 

Morfar misstänker att höstens val slutar med rött vid makten, så därför har han och en vän gjort upp en plan. För morfar har de röda satsat alla kort på bidragspolitik och han har räknat ut att det finns exakt 137 olika bidrag som erbjuds svenska folket. För att visa sitt missnöje med detta ska han och vännen skriva en bok vid namn Bidragsbibeln. I boken kommer alla bidrag finnas med tillsammans med instruktioner för hur dessa bidrag ska sökas. Alla som vill lyssna ska därefter uppmuntras att söka samtliga av dessa bidrag eftersom det är deras rättighet. Erbjuds ett bidrag är det nämligen enligt morfar den enskildes rätt att få detta om man ansöker, oavsett eventuella kriterier för bidraget.

När jag hostat upp kaffet som jag satt i halsen i rena förskräckelsen försökte jag få morfar att förklara baktanken med det hela. Vad tänkte han uppnå med sin masterplan? Envis som han är svarade han bara att om det erbjuds ett bidrag, har han rätt att få det. Med stor svårighet la jag band på min bestörthet och försökte förklara att bara för att det finns ett bidrag betyder inte det att ALLA har rätt till det. Dessutom, försökte jag, måste man ju ta hänsyn till de som faktiskt har rätt till ett bidrag, till exempel försörjningsstöd eller bostadsbidrag. Om alla andra också skulle söka bara för att de kan, eller enligt morfars logik har rätt till det, så skulle ju de som är berättigade på riktigt inte hinna få hjälp i tid på grund av att arbetsbelastningen ökat med flera hundra procent för de stackarna som sitter och handlägger ärendet. Tänk er kaoset på Försäkringskassan, deras handläggningstider är ju rätt utdragna redan som det är.

Men icke. Trots ihärdiga försök bet inga argument på honom. "Jag har rätt till bidrag" skrek han och bankade med knytnävarna i bordet så att porslinet skallrade. Men skriv du din bidragsbibel då tänkte jag uppgivet och frågade istället vad han själv tänker rösta på. "Åh", utbrast han då glatt och vände sig till mormor som trött bevittnat vårt meningsutbyte. "Vad heter han som vi tycker så mycket om, han med glasögonen?". "Göran Hägglund" svarade hon snabbt och nickade bestämt som för att understryka vikten av det hela. "Kristdemokraterna?" skrek jag upprört och stirrade med stora ögon först på mormor och sen på morfar. Jag blev mållös. Morfar tog tillfället i akt och fortsatte sitt mantra. "Jag har rätt till bidrag, jag har rätt till bidrag" samtidigt som han bankade taktfast med knytnävarna i bordet. // Elin

För en liten stund sedan stod jag och skalade rödbetor i köket. Jag stod där och skalade och kom på mig själv med att föra fantasisamtal med klienter som jag vet jag måste ringa imorgon. Jag och klienterna hade en konversation i min hjärna och jag funderade på vad de skulle säga och vad jag skulle svara. Det är ju typiskt. Inte ens när jag står och skalar rödbetor i godan ro en söndag så får jag vara ledig. Men det är faktiskt lite bättre nu än precis i början när jag började jobba i januari. Då kunde jag vakna mitt i natten och spela upp klientmöten i hjärnan eller börja planera för arbetsdagen. När väckarklockan ringde var min första tanke "Oh jag måste ringa den och den idag och jag måste boka in den här på möte och så måste jag.... " och så vidare. Det normala är ju att den första tanken när klockan ringer borde vara "Ojdå, nu ringer min väckarklocka. Det är nog bäst att jag stänger av den". Fortfarande är min första tanke när jag vaknar jobbrelaterad, men jag har blivit bättre på att upptäcka det och stoppa tanken innan allt för lång tid förflutit. Förhoppningsvis blir jag ännu bättre på att lämna jobbet på jobbet med tiden. När man är ledig ska man ju vara ledig och jag tycker jag förtjänar att få skala rödbetor i fred en söndag!

För övrigt var spökrundan trevlig och jag kan rekommendera den till alla som är nyfikna på Stockholms dödliga historia. Speciellt kul är det nog om man går tillsammans med någon som inte bor i Stockholm. Det finns guidade turer på engelska också, så även ickesvenskar kan följa med. // Elin