Elin och Cattis

Jag blev bra upprörd när jag såg dokumentären ”Hon ville ju inte lyda” på svt-play häromdagen. Dokumentären handlar dels om att domstolarna i Sverige börjat döma mildare straff i fall om barnaga samt att en del människors syn på barnagalagen verkar ha förändrats. Det finns en grupp människor i Sverige som tycker att dagens ungdomar inte visar någon som helst respekt för vuxna. Detta i sig är väl inget nytt, så har det väl varit i alla tider men denna grupp eller de som uttalade sig i dokumentären tycker att en örfil i uppfostrande syfte skulle göra barnen gott… Hur tänker de då? Att om barnen blir slagna av den person som skall vara deras trygghet så ska de må bra av det? Jag kan tycka att om en vuxen människa inte kan hantera ett barn utan att ta till våld och bli så provocerad av någon att ett slag är den enda utvägen ska man inte ha med barn att göra. Hur ofta slår vi till exempel våra arbetskamrater när vi tycker de gjort något fel?  Barnuppfostran är ingen lätt sak (jag har inga barn men har ju jobbat en hel del med dem) men konflikter och bråk hör till uppfostran och livet. Hur ska barn lära sig att lösa konflikter om de blir slagna av den som är större och starkare?

Förr hade mannen rätt att slå sin fru, och husbonden fick örfila pigorna och drängarna. Barnen var den sista gruppen ut som skulle skyddas, 1979 kom anti aga lagen. Sverige var först ut i världen och en del länder har följt efter men tyvärr finns det många kvar. I Sverige tycker väl de allra flesta människor att det inte är bra att slå barn men med TV-program som ”Nannyakuten” och liknande verkar uppfostringsmetoderna förändrats. Att ta tag i sitt barn ordentligt verkar ha blivit okej. Jag tycker det är vidrigt och jag tycker politikers och medias attityd till de mer kända fallen av barnaga är skrämmande. Se dokumentären, den är verkligen bra! Intresserar ämnet dig så vill jag även tipsa om BRIS-studie ”Kan man bli sjuk av ord?” som tar upp den psykiska misshandeln barn blir utsatta för och som är mins lika skrämmande. //Cattis

Det finns en viss typ av människor som jag kommit på irriterar mig något fruktansvärt, ja nästan provocerar mig. De är de där überpositiva. Ni vet det där som alltid har något positivt att säga om allt, oavsett vad det gäller. Som när man gnäller att man är trött så säger de ”Men snart är det sommar” eller att man är irriterad för att någon inte ringt ”Men det finns säkert en naturlig förklaring”. De där människorna som liksom inte kan må dåligt. Jag vet att jag kanske låter lite bitter och självklart så ska man ha en positiv inställning till saker och ting men det får liksom inte gå över styr. Jag menar att det där gnället och den där irritationen eller det där dåliga humöret fyller faktiskt en funktion. Att det finns där för att vi ska få ur oss tanken och känslan. Jag vill bara ha lite medhåll i alla fall om det handlar om sånadär småsaker. Självklart finns det ett lagom här med, som i allt, det är inte kul med jättenegativa människor heller. Men på något sätt är de inte lika provocerande, ta bara namnet på Kay Pollacks bok ”Att välja glädje”. Är inte det sjukligt provocerande. Vaddå välja?

Även jag kan vara positiv

//Cattis

Jag trodde helgerna var till för att man skulle kunna vila upp sig. Men de verkar ju också vara till för att göra allt det där man inte hinner med annars. Det går inte ihop tycker jag. Och denna helg har varit fullspäckat och eftersom dagarna inte räckte till så fick jag använda kvällarna och nätterna också. Detta har resulterat i att jag är sjukt trött idag. Tänk att dessutom en liten ynka timme ska kunna rubba ens dygnsrytm.. eller beror den rubbade rytmen på att jag var på Fasching fram till fyra i lördags kanske?

Nu sitter jag på jobbet och har tagit en liten paus i arbetet. Ikväll får vi förhoppningsvis Malin på besök som jag för övrigt gästbloggade hos häromdagen. Vi ska äta våfflor. För A var nämligen i Åre under våffeldagen och helgen och tyckte det var katastrof att vi inte firat en av de viktigare dagarna under året. Min barnsliga pojkvän hade även med sig en lite gosedjurskatt hem som jag fick i present. Ni vet, sådanadär små gosedjur som kanske trettonåringar ger till varandra när de är tillsammans. Men jag blev givetvis superglad eftersom jag aldrig fått en sådan, den är döpt till Catten och sitter på mitt skrivbord här på jobbet.


Catten trivs på skrivbordet