Med risk att låta gnällig...
Det finns en viss typ av människor som jag kommit på irriterar mig något fruktansvärt, ja nästan provocerar mig. De är de där überpositiva. Ni vet det där som alltid har något positivt att säga om allt, oavsett vad det gäller. Som när man gnäller att man är trött så säger de ”Men snart är det sommar” eller att man är irriterad för att någon inte ringt ”Men det finns säkert en naturlig förklaring”. De där människorna som liksom inte kan må dåligt. Jag vet att jag kanske låter lite bitter och självklart så ska man ha en positiv inställning till saker och ting men det får liksom inte gå över styr. Jag menar att det där gnället och den där irritationen eller det där dåliga humöret fyller faktiskt en funktion. Att det finns där för att vi ska få ur oss tanken och känslan. Jag vill bara ha lite medhåll i alla fall om det handlar om sånadär småsaker. Självklart finns det ett lagom här med, som i allt, det är inte kul med jättenegativa människor heller. Men på något sätt är de inte lika provocerande, ta bara namnet på Kay Pollacks bok ”Att välja glädje”. Är inte det sjukligt provocerande. Vaddå välja?
Även jag kan vara positiv
//Cattis
