Elin och Cattis

Det finns en viss typ av människor som jag kommit på irriterar mig något fruktansvärt, ja nästan provocerar mig. De är de där überpositiva. Ni vet det där som alltid har något positivt att säga om allt, oavsett vad det gäller. Som när man gnäller att man är trött så säger de ”Men snart är det sommar” eller att man är irriterad för att någon inte ringt ”Men det finns säkert en naturlig förklaring”. De där människorna som liksom inte kan må dåligt. Jag vet att jag kanske låter lite bitter och självklart så ska man ha en positiv inställning till saker och ting men det får liksom inte gå över styr. Jag menar att det där gnället och den där irritationen eller det där dåliga humöret fyller faktiskt en funktion. Att det finns där för att vi ska få ur oss tanken och känslan. Jag vill bara ha lite medhåll i alla fall om det handlar om sånadär småsaker. Självklart finns det ett lagom här med, som i allt, det är inte kul med jättenegativa människor heller. Men på något sätt är de inte lika provocerande, ta bara namnet på Kay Pollacks bok ”Att välja glädje”. Är inte det sjukligt provocerande. Vaddå välja?

Även jag kan vara positiv

//Cattis

Jag trodde helgerna var till för att man skulle kunna vila upp sig. Men de verkar ju också vara till för att göra allt det där man inte hinner med annars. Det går inte ihop tycker jag. Och denna helg har varit fullspäckat och eftersom dagarna inte räckte till så fick jag använda kvällarna och nätterna också. Detta har resulterat i att jag är sjukt trött idag. Tänk att dessutom en liten ynka timme ska kunna rubba ens dygnsrytm.. eller beror den rubbade rytmen på att jag var på Fasching fram till fyra i lördags kanske?

Nu sitter jag på jobbet och har tagit en liten paus i arbetet. Ikväll får vi förhoppningsvis Malin på besök som jag för övrigt gästbloggade hos häromdagen. Vi ska äta våfflor. För A var nämligen i Åre under våffeldagen och helgen och tyckte det var katastrof att vi inte firat en av de viktigare dagarna under året. Min barnsliga pojkvän hade även med sig en lite gosedjurskatt hem som jag fick i present. Ni vet, sådanadär små gosedjur som kanske trettonåringar ger till varandra när de är tillsammans. Men jag blev givetvis superglad eftersom jag aldrig fått en sådan, den är döpt till Catten och sitter på mitt skrivbord här på jobbet.


Catten trivs på skrivbordet

För en liten stund sedan stod jag och skalade rödbetor i köket. Jag stod där och skalade och kom på mig själv med att föra fantasisamtal med klienter som jag vet jag måste ringa imorgon. Jag och klienterna hade en konversation i min hjärna och jag funderade på vad de skulle säga och vad jag skulle svara. Det är ju typiskt. Inte ens när jag står och skalar rödbetor i godan ro en söndag så får jag vara ledig. Men det är faktiskt lite bättre nu än precis i början när jag började jobba i januari. Då kunde jag vakna mitt i natten och spela upp klientmöten i hjärnan eller börja planera för arbetsdagen. När väckarklockan ringde var min första tanke "Oh jag måste ringa den och den idag och jag måste boka in den här på möte och så måste jag.... " och så vidare. Det normala är ju att den första tanken när klockan ringer borde vara "Ojdå, nu ringer min väckarklocka. Det är nog bäst att jag stänger av den". Fortfarande är min första tanke när jag vaknar jobbrelaterad, men jag har blivit bättre på att upptäcka det och stoppa tanken innan allt för lång tid förflutit. Förhoppningsvis blir jag ännu bättre på att lämna jobbet på jobbet med tiden. När man är ledig ska man ju vara ledig och jag tycker jag förtjänar att få skala rödbetor i fred en söndag!

För övrigt var spökrundan trevlig och jag kan rekommendera den till alla som är nyfikna på Stockholms dödliga historia. Speciellt kul är det nog om man går tillsammans med någon som inte bor i Stockholm. Det finns guidade turer på engelska också, så även ickesvenskar kan följa med. // Elin