Elin och Cattis

För tillfället känner jag mig som en trött och bitter tonårsmorsa. Vincent har blivit en stor pojke och har nu börjat vara ute själv om kvällarna. Det leder till att jag varken kan slappna av eller gå och lägga mig förrän han kommit hem. Jag vill ju inte att han ska vara ute och ränna hela nätterna och om jag somnar kan han inte komma in när han väl kommer hem. I går kom han när jag ropade på honom vid nio, men i förrgår letade jag i 40 minuter innan jag gav upp och gick in ensam vid elva. Porten lämnade jag öppen så han kunde komma in i trapphuset, men sen måste vi ju öppna ytterdörren för honom också. Det fanns inget annat för mig att göra än att slå läger vid dörren så jag säkert skulle höra när han kom. Efter en lång arbetsdag dröjde det inte länge förrän jag helt enkelt slocknade på hallmattan. Hoprullad som en hund låg jag där bland skorna och väntade på min tonårsson. Det är ju inte klokt. Vid tolv vaknade jag och öppnade dörren. Då kom han gående i trappan och kurrade lite glatt när han fick syn på mig. Var tusan har du varit morrade jag tillbaka, du får absolut inte vara ute så här sent! Han brydde sig inte det minsta naturligtvis utan strök sig bara inställsamt mot mitt ben och gick in i köket och väntade på att få kvällsmaten serverad. Jäkla katt, han har ingen som helst förståelse för mig och mitt sömnbehov. Han är ute ikväll igen och jag håller tummarna för att han vill komma hem vid tio. // Elin