Elin och Cattis

Idag har vi hemmakväll. H har kollat fotboll och jag passade på att se en film på Voddler. Valde lite på måfå och det slutade med att jag såg The ultimate gift. Gud vilken bra film! Det var mycket länge sedan jag fick sådana reaktioner på en film. Den var verkligen bra och jag måste uppmana er alla att se den omgående! // Elin

Idag har jag skrikit, gormat, skällt, bävat och nästan gråtit. Min dumma telefon bestämde sig för att den bara ville visa en svart bakgrund med texten HTC och spela en liten välkomsttrudelutt med jämna mellanrum. Så brukar den gör när den startas upp, men nu startar den inte utan visar bara den fula loggan och spelar bara sin trudelutt innan den börjar om med ny ful logga och ny hemsk trudelutt. Strax efter att jag kommit i mål på blodomloppet i onsdags tänkte telefonen att jag nog var lite väl stolt och nog hade det lite väl bra så då la den av. Idag tog jag med den till stället jag köpte den på för att reklamera skiten. Det har varit problem med den ända sedan jag köpte den. Jag övade i tanken på vad jag skulle säga till försäljaren. Om det är något jag lärt mig som säljare på Bauhaus så är det att ju mer folk skriker, ju mer de beter sig som idioter, desto mer får de ut av det. Så min taktik var att vara arg och skrika på den stackars försäljaren.

Naturligtvis vet jag att det inte är hans fel att telefonen inte fungerar. Jag gillar inte ens att skrika på folk, men det verkade vara den bästa taktiken eftersom jag varit där och bett om hjälp snällt flera gånger utan resultat. Så jag och den dumma telefonen åkte tunnelbana till Fridhemsplan och gav oss på försäljningschefen. Men hur mycket jag än skrek, hur mycket rödare jag än blev i ansiktet och hur mycket telefonen än dummade sig så var det enda han kunde göra att ta den dumma telefonen och skicka den på lagning. Detta resulterade i att jag stod där och skrek och betedde mig helt i onödan. Det var inte ens skönt att skrika, det kändes bara konstigt. Den stackars killen såg väl att jag var mer obekväm och ledsen än arg, så han stod bara där snällt och tog emot allt och sa att han förstod att jag var upprörd och att han skulle göra sitt bästa för att hjälpa mig. Jäkla amatörpsykolog! Nu har jag ju bara fått dåligt samvete istället, för att jag skrek på honom!

Den dumma telefonen väntas åter om cirka tio dagar. Under tiden har jag fått en Ericsson. Naturligtvis exakt samma modell som jag har på jobbet. Snacka om förvirring. Jag kommer säkert blanda ihop dem och ringa klienter från min privata mobil. Ytterligare en irritationsfaktor är att simkortet rensats på alla kontakter, och jag rensade min gamla telefon på alla kontakter så sent som i förrgår eftersom H använder den nu. Har dem som tur är sparade i datorn, men måste lägga in dem för hand.  Typiskt. // Elin

Spahelgen var naturligtvis alldeles underbar. Vi frossade i frukt, badade och jag njöt av en klassisk massage. På lördagskvällen åt vi middag på restaurangen Tokyo. Vi fick en liten aptitretare och sen åt jag sushi till förrätt, kalventrecotespett till huvudrätt och vitchokladpannacotta med jordgubbar till efterrätt. Till detta beställde vi dryckespaketet för att få särskilt utvalda drycker till varje rätt. När servitrisen hörde denna beställning bet hon sig i läppen och frågade blygt efter legitimation. Vi satt ju där, våta i håret och endast iklädda våra yukatas (den bomullsrock man har på sig under hela vistelsen). Det finns inga fickor i den och vi svarade förvånat att legitimation fanns på rummet. Ja, svarade hon, då får jag be er att hämta den. Sagt och gjort, H marscherade iväg till rummet och återkom med våra körkort. Åh, utbrast servitrisen, körkort för båda, ja då är det ju okej. Hon var alltså osäker på om vi fyllt 18 år! Det är en felmarginal på 10 år! Själv var hon väl runt 25, så man tycker hon borde ha lite koll. Men jag tycker absolut det är bättre att fråga en gång för mycket än att servera minderåriga, så vi ser det hela som en bekräftelse på att vi fortfarande är mycket unga och fräscha! // Elin